Highlake

Vet att det var typ tusen år sedan jag skrev här sist och ni har ingen koll på mitt liv just nu men jag behövde verkligen bara jämra av mig lite! Jag känner mig så nere och trött vill bara bryta ihop men jag är ingen sån jag sätter mig inte bara ner och gråter dock önskar jag verkligen att jag gjorde det nu! men sen känner man sig alltid så dum sen man vill ju prata med nån men efter jag pratar om sånt med någon tänker jag bara fan jag bara pratar om mig själv hela tiden! Varför står han/hon ut med mig egentligen! Jag vet det är hemskt men jag tänker verkligen så!

Min farmor är dålig jag och pappa åkte dit tidigt i lördagsmorse vi var där runt 7 och resan tar lite mer än två timmar, farmor har samma sjuktdom som morfar hade och morfar gick bort i sommras! Jag tror det är därför jag tycker det är jobbigast pågrund av att allt påminner om morfar. Jag stod mycket närmare morfar än jag står farmor. Jag hade gärna varit närmre farmor men hon har inte varit speciellt intresserad förutom nu det senaste halvåret. Men det blir ju endå jobbigt hon är ju en släkting och pappa är ju ledsen. Det är tungt allt bubblade som upp nu när man fick se farmor ligga där och tittar men ändå inte ser en! Det är obehaglit jag kommer ihåg den där blicken i morfars ögon också på slutet. jag önskar att det minnet kunde försvinna från min hjärna! Då minns jag hellre när han ligger död i sjukhus sängen än just den blicken! Nej ursch! jag tycker inte om det här!